Kontrollbehov är kärlek

Ett ganska vanligt fenomen är tonårsföräldrar (läs: mödrar) som bloggar om sina tonåringar och livet som tonårsförälder. Personligen tycker jag det är tragiskt när personer i första hand identifierar sig själva som föräldrar. Även om du har barn har du rätt till fritid. Din enda uppgift är inte att föda barn för att sedan uppfostra dem. Vi har en konstig syn på att människor som skaffat barn har förbrukat sin rätt att ha roligt, nu har de gjort sitt och är därmed dömda till ett fortsatt liv utan livskvalité. Det enda som finns kvar är artonårigt ansvar.

Vi uppmuntras skaffa barn när vi gjort allting roligt vi vill göra, om det är vad som gäller vill jag aldrig skaffa barn. Jag vill ha roligt. Det är kanske inte realistiskt att ha det jämt, men åtminstone ett bra riktmärke.

Det är nog inte roligt att vara förälder idag, jag tänker inte på själva föräldrarskapet utan bemötandet från omgivningen och all ryktesspridning. Visar du att du litar på ditt barns omdöme får du höra att du är en dålig förälder för att du inte alltid finns där som en övervakningskamera. Är du ute och har roligt en kväll varje månad är du självisk. Ingen vill beskyllas för att vara en dålig förälder och tänker man bemöta dessa människors vilja blir barnen i värsta fall lidande. Mindre frihet och fler skyldigheter enbart för att föräldrarna ska kunna framställa sig själva i bättre dager inför grannarna.

Ringer du inte bryr du dig inte är ett vanligt påstående som så väl föräldrar och barnen till dessa föräldrar gömmer sig bakom. I barnens fall undrar jag om det bara inte är ett sätt att se positivt på sin egen tillvaro. Kanske är det på riktigt, någonting jag känner igen från riktigt dåliga förhållanden. Pojk- eller flickvännen som är helt förtjust över att partnern sitter hemma och oroar sig vid telefonen. Personligen ser jag inget egenvärde i att mina föräldrar sitter hemma och oroar sig och jag hoppas att jag aldrig varit delaktigt till något sådant.

Det är inte bara för min egen skull jag tänker ha roligt om jag någon gång blir förälder, även för mitt eventuella barns skull. Under hela min uppväxt har jag varit positiv till att min mor har gjort roliga saker och alltid varit rädd att kommentera mina föräldrar och deras sysslor då jag aldrig haft någon önskan om att framstå som osympatisk. Jag vill att de ska ha roligt, jag vill inte ha på mitt samvete att jag förstörde deras liv för att de valde att skaffa barn.

Det är tragiskt att måttstocken vad det gäller kärlek och omtanke består i hur mycket tid du ägnar dig åt att kontrollera de människor du älskar.

This entry was posted in 40 skäl att inte skaffa barn, Relationer. Bookmark the permalink.

One Response to Kontrollbehov är kärlek

  1. Instämmer i att det tragiskt och högst märkligt med människor som när de blir föräldrar nästan uteslutande blir föräldrar och inget mer. Det är ett mycket olyckligt fenomen att anamma tesen att familjen utgår från barnet och inte tvärtom. Givetvis måste en anpassning till en ny familjemedlem komma till stånd men inte så tillvida att familjens kärna i form av personlig behovstillfredsställelse och förmåga att leva och må bra omintetgörs.

    För övrigt så innebär gott föräldraskap att vara en ledare och inte en härmapa. Vad grannar och övrig omgivning tycker och tänker är oväsentligt så länge man har på fötterna och för sig själv ifrågasatt hur och varför man gör som man gör i relation till sitt barn.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *